Om att se för att höra

Om att se för att höra

Plötsligt står hon där framför mig på stigen. En kvinna i träningskläder och med ansiktet täckt hela vägen upp till ögonen av en mask som ser väldigt proffsig och säker ut. Liksom vadderad.  Coronasäker. 

Hon har uppenbarligen sagt något till mig och väntar på svar. Jag tittar in i hennes ögon som inte avslöjar någonting alls; de ser varken glada, ledsna eller arga ut. När man bara kan se ögonen och pannan av ett ansikte har man ingen chans att utläsa något som helst. Det är blankt. Och jag inser ännu en gång hur beroende jag är av att se för att höra. 

Om jag befinner mig i ett sammanhang, i en butik till exempel, kan jag oftast lista ut vad det kan röra sig om när en människa säger något till mig. Är jag inte beredd på att någon ska säga något till just mig hör jag aldrig på första försöket men jag hinner ändå koppla lite krokar i hjärnan att hänga upp det som kommer efter mitt ”åh ursäkta, jag hör lite dåligt, kan du upprepa”. Stämmer krokarna är mycket vunnet och min hjärna kan koppla ihop de ord som kommer in till något begripligt även om jag kanske inte hör dem alla. Min hjärna har minst 40 års träning på detta och är jag inte alltför trött är jag bra på det. 

Möter man en okänd människa på en stig i skogen kan den personen säga precis vad som helst: Fråga efter vägen, påpeka att jag glömt byxorna hemma, varna för en björn som hon just sett… Herregud, finns det björnar i Grimsta naturreservat? 

Jag brukar undvik skogar av just den orsaken – tror jag – att när jag väl hör att något djur anfaller mig är det alldeles för sent.

Har jag i misstag kommit mellan älgkon och hennes kalv är det bara att hälsa hem. Men i ett naturreservat med en massa ”power walkare” och nära en storstad ska det väl vara säkert? 

Jag vet att i det här läget kommer det inte att hjälpa att jag ber henne upprepa vad hon sagt, jag kommer inte att höra ändå. Men jag säger förstås min standardfras i alla fall: ”Ursäkta, jag hör lite dåligt, kan du säga igen?”. Det går automatiskt och vad ska jag annars göra?

Jag hör ljud av mänsklig röst under masken men jag kan absolut inte urskilja ett endaste ord, fast jag snabbt blåser ut trumhinnorna med min diskreta gest som ingen brukar uppfatta och fast jag anstränger mig till max. 

Jag kommer på mig själv med att skämmas över att jag inte hör. Det händer inte så ofta numera men nu gör jag det. Jag vill inte att kvinnan ska tro att jag är arrogant och inte vill förstå hennes brytning som hon kanske har, vad vet jag? Eller att hon ska bli generad över att ha råkat på en människa som inte hör när hon nu en gång försöker ta kontakt med någon. Ja, det är ologiskt, men så är det; jag skäms. 

Nu höjer hon på ögonbrynen också. Äntligen något jag kan tolka; hon vill ha ett svar av något slag. 

Jag skrattar på ett lite generat sätt och är samtidigt arg på mig själv för att jag urskuldar mig. Sedan tar jag upp telefonen samtidigt som jag pekar menande mot vänstra örat och säger det jag borde ha gjort direkt: ”Förlåt, jag hör dig inte, kan du vara snäll och skriva.”

Så klart är det inga problem för henne. Hon tar min telefon och skriver vant med snabba tummar. Räcker över den samtidigt som hon gör tummen upp och nu ser ögonen helt klart glada ut. Inte på ett sätt som att hon skrattar åt mig utan för att hon är glad bara. 

Hon vinkar och återupptar sin avbrutna joggingtur. På mobilens skärm läser jag: ”Jag vill bara säga att du såg så harmonisk ut där du kom gående. Jag blev glad av att se dig.”

Jag tittar upp och efter henne för att tacka men hon är redan ur sikte. Jag skrattar till och nu är det inte någon generat flin utan ett skratt som bubblar upp för att jag är så glad. Så fina människor det ändå finns!

Ja, det är klart att det blir jobbigt för oss som är beroende av att se för att höra när ansiktsmasker täcker de viktigaste delarna för vår kommunikation. Men ändå, det här går över och det finns alltid något sätt att kommunicera. Att höra dåligt innebär heller ingen större risk att drabbas av Covid-19, det finns de som har det värre, mycket värre. Och faktiskt, för det mesta är det bara vi själva som tycker att vi är till besvär om vi inte hör direkt. 

 

Anne Sjökvist

Leave a Reply

Your email address will not be published.